Flyga drake

Khaled Hosseini

Den självklaraste vändpunkten i den här berättelsen, enligt mig, är när Amir återvänder till Afghanistan efter att ha bott ett flertal år i USA. När han kommer tillbaka till sitt hemland är allting förändrat. Talibanerna har tagit över och överallt ser han fattiga människor i trasiga kläder, förstörda hus och affärer. Till och med lukterna är förändrade. Den trygga lukten av nybakat bröd i kvarteret har bytts ut mot torka och hunger. Han känner inte igen platsen han växt upp på.

Allt, själva vändpunkten, börjar med att Amir får ett samtal från en gammal vän som ligger på dödsbädden och Amir har inget annat val än att åka dit, tillbaka till Afghanistan. Alla de förträngda minnena i Amirs huvud blir tydliga när han återvänder. Hassans ansikte dyker upp och allt de gjort under den tid de haft tillsammans.

Det visar sig att Amirs gamle vän ville att Amir skulle återvända för att han skulle hämta, rädda en pojke från det hemska livet i Afghanistan. Pojken var hemlös efter att hans föräldrar blivit ihjälskjutna. Denna pojke som sedan visade sig vara Hassans son.

Det var då Amir fick chansen att ställa allting till rätta. Självklart kunde han inte ställa allting till rätta och ta tillbaka Hassans liv, men det här var det enda och sista han kunde göra för Hassan. Kanske kunde Amir äntligen få ro efter detta. Kanske kunde Amir få känna att han gjort någonting för Hassan, för en gångs skull.