I den bok jag precis avslutat, Fever Pitch, är det helt klart svårt att hitta en tydlig vändpunkt. Det beror nog på att den här boken inte är någon klassisk berättelse, utan snarare en analys av fotbollsfanatismen. Dock kan jag hitta två lite avgörande ställen i boken. Det första stället är vad författaren själv kallar bokens mittpunkt. Det kapitlet handlar om att Hornby går till en psykolog för att övertyga sig själv om att hans eget öde inte hänger ihop med hur det går för Arsenal. Här skulle jag dock inte säga att det sker någon tydlig vändning eftersom att Hornby mig veterligen inte kommer fram till någon slutsats vad det gäller fotbollen/sitt eget liv.

   Vändpunkten skulle jag säga kommer på sida 253, som inleds av följande citat: "Nu är det mig själv jag skriver om. Pojken som våndades genom första delen av boken är borta". Med det här menar Hornby att han nu skriver om hur han har det i dagsläget (då han skriver boken), dvs. han berättar hur den ungdomliga arsenalfanatismen som han berättat om innan, lever kvar i honom idag. Även om man inte kan kalla de följande sidorna för någon slags upplösning, så tycker jag ändå att det är där han skriver vad han slutligen kommit fram till och om hans "arsenalliv" varit meningsfult.

    Jag tycker att slutsummeringen av boken är bra därför att Hornby kommer fram till ganska många goda synpunkter, samtidigt som jag ändå tycker att han lämnar vissa frågor öppna, fria för tolkning, egna tankar och åsikter. I hela boken kombinerar Hornby sin egen livshistoria med tankar och funderingar och han gör det på ett bra sätt. Boken avslutas i samma stil och av slutet tycker jag inte det finns mer att önska, även om boken i sin helhet känns lite långtråkig ibland.

    Jag har precis läst om den första externa konflikten i boken, vilket gör att detta blogginlägg passar bra just nu. Den här externa konflikten utgörs av att Hornby berättar om hur han och hans dåvarande flickvän bråkade om vem skulle få gå på Arsenal hemmamatcher, utifall att de skulle få ett barn som någon måste vara hemma med. Konflikten börjar med att hans tjej säger att de får gå på varannan match, vilket Nick Hornby inte kan acceptera. Eftersom att det är han som fått henne att bli intresserad tycker han att det är oförskämt av henne att säga att de ska dela lika på laget som han har hejat på i 17 år och hon bara i några månader. Hornby berättar att han kände och känner än idag att han hade mer rätt till Arsenal än hon, vilket jag tycker att han har rätt i och jag skulle förmodligen känna likadant i en sådan situation, om det gällde Hv71. Han berättar att han genom ett oerhört barnsligt beteende som han själv skämdes för lyckades få henne att, om än motvilligt, spela efter hans villkor.

     Förutom den här konflikten utgörs boken mest av interna konflikter. De här konflikterna handlar mest om hur Hornby slits mellan fotbollen och sin egen karriär. Författaren reflekterar mycket över striderna om uppmärksamhet mellan fotbollen och karriären, som han utkämpat under hela sitt liv. Man skulle också kunna säga att kamperna stod mellan den lilla pojken i Hornby, som troget ville hålla fast vid ungdomens arsenalfanatism och den delen av honom som ville bli vuxen och leva ett normalt vuxenliv. Jag skulle säga att hela boken handlar om dessa interna konflikter och det gör den lite intressant eftersom jag tror att många kan leva sig in i dessa kamper mellan fanatismen och vardagslivet.

Highbury. Arsenals f.d. hemmaplan och i princip den ända platsen som beskrivs i High Fidelity. Angående det rent materiella får man veta att det är en stor arena som tar nästan 40.000 personer. Det finns en kortsida där bortalagets fans står, den s.k. klocksidan. Sedan utnyttjas övriga tre sidor av hemmasupportrarna. En speciell sektion som det berättas lite om är "skolgossarnas sektion", varifrån Hornby ser matcherna under sin sena barndom. Ingångarna till arenan (belägna mot Gillespie Road, Avenell Road och Highbury Hill) består av vändkors, utanför vilka alla trängs innan matchstart. Mycket mer sägs inte om det materiella på de platser som hittills nämnts. Detta är ju dock en ganska torftig beskrivning av arenan och inte alls hur Nick Hornby beskriver den.

     I boken beskriver författaren mycket hur han upplevde händelser, perioder av livet, andra människor och även platser, ur sin vinkel . Detta tror jag är anledningen till att det materiella inte beskrivs så ingående. Istället beskrivs själva upplevelsen. Jag tror att det gör böcker i allmänhet och den här boken i synnerhet mer intressanta. För många materiabeskrivningar tror jag gör böcker ytligare och mindre intressanta. Jag tycker istället att böcker ska handla om tankar, vill man se ytan anser jag att film (vilket jag f.ö. föredrar framför böcker) passar bättre.

      Highbury beskrivs bättre som en plats som förvandlas till en kokande gryta när Arsenal gör mål. I motvind beskrivs arenan dock inte alls som ett kul ställe. Hornby berättar att han som ung hade en väldig inlevelse och att han led enormt med laget i motgång. Det gjorde att han ganska ofta upplevde Highbury som en plågsam plats, där han upplevde sina mest ångestfyllda stunder.

Boken jag läser, Fever Pitch, handlar inte speciellt mycket om personer. Jag skulle mer säga att den handlar om tankar, upplevelser och relationer mellan personer. Fler personbeskrivningar behövs dock inte, därför att alla Hornbys tankar skapar en bra uppfattning om personerna och även en inlevelse som jag tror skulle kunna ta skada av för mycket information. Den här boken är helt enkelt en reflekterande (inte en ytbeskrivande) bok.  Detta är ju som sagt en självbiografisk bok och därför får man väll anta att huvudpersonen har samma namn som författaren, Nick Hornby. Huvudpersonen genomgår många förändringar eftersom att boken handlar om en längre tidsperiod och en sak som man kan konstatera hittills är att detta är en person som kommer bli/är en enorm fotbollsfanatiker. Hornby framställer sig själv som en känslomänniska (under sin barndom). Han berättar om hur han kunde bli helt knäckt av en förlust och lida med laget under resultatmässigt nedåtgående trender. Killen framställs ofta som en liten människa utan någon som helst makt att påverka i den stora fotbollsvärlden. Han är otroligt fanatisk och kan ej tåla förluster.

     Det finns även värre och större saker än fotboll som påverkar honom. Något som kommer att förändra hans syn på döden för evigt är när han ser en död  "fiendesupporter" efter en bortamatch på Selhurst Park (hemmaplan för Crystal Palace). Den unge Nick Hornby  är en väldigt fundersam person. Han reflekterar ganska mycket  över sin egen kärlek till laget och om det är värt allt lidande. Dessutom har han ju sin familjesituation att fundera över. Hans föräldrar är ju skilda och relationen med pappan är väll ganska stel, fast att de inte på något sätt ogillar varandra. Några andra karaktärer att beskriva finns det knappast i nuläget, men det kan ju dyka upp så småningom.  Dock får jag inte den känslan, eftersom att den här boken handlar om Hornbys tankar kring sin egen kärlek till Arsenal och jag tror inte fler karaktärer kommer att komma in i handlingen.

   Jag läser boken Fever Pitch av engelsmannen Nick Hornby. Boken är självbiografisk och handlar alltså om Nick Hornbys egna upplevelser. Han berättar om hur han kom att bli ett fan av fotbollsklubben Arsenal FC från norra London. I stort sätt kan man alltså säga att boken handlar om fotboll, men den handlar även till stor del om relationer. Relationen till familjen, laget, kompisarna och klubben. Varje kapitel handlar om en viss match och förspelet/ följderna av matchen. Första kapitlet handlar om matchen Arsenal-Stoke. Man får veta hur hans pappa, som inte lever med resten av familjen tar med sin son på en hemmamatch på Highbury, för att försöka skapa ett gemensamt intresse mellan far och son.
    Början av boken upplever jag inte som speciellt intressant, dock kan jag känna igen mig lite i kärleken till ett lag (i mitt fall ishockeylaget Hv71). Det känns som att Hornby försöker skapa ett behov av att läsa vidare genom att blanda in alla dessa relationer. Han berättar bla. om han och hans pappas torftiga umgänge vid sidan av fotbollen, men jag tycker ändå inte att det blir så intressant. Författaren skriver i inledningen att han skrivit boken för att få "perspektiv på sin besatthet" och för att förstå hur ett besök på en fotbollsarena i barndomen kan leda till en livslång kärlek till en idrottsförening och med detta tycker jag att han lyckas bra. Då och då smyger han in små smarta analyser i berättelsen, vilka jag tror alla idrottsfanatiker kan känna igen sig i. Historien är alltså långtråkig, men analyserna bra och jag tror att även handlingen kan komma att utvecklas till det bättre.