Vattenmelonen, Marian Keyes

Jag tycker att vändpunkten i den här boken är när Claire bestämmer sig för att inte gå tillbaka till sin man. Hon bestämmer sig istället för att börja ett nytt liv och inte låta någon trycka ner henne.

Bokens slut var väldigt bra! Jag blev lite orolig ett tag när det verkade som att Claire skulle ta sin man tillbaka. Eller "lite orolig" jag blev faktiskt väldigt arg på henne! Jag kunde inte förstå att hon var villig att ändra på hela sin personlighet och sluta var lycklig.

Men tillslut insåg Claire sannigen, som tur var, och bestämde sig för att lämna sin man. Men hon bestämde sig också för att hämnas på honom...

När allt har ordnat upp sig, och det verkar som att Claire ska leva lycklig i alla sina dagar tillsammans med sin lilla dotter, dyker Adam plötsligt upp i bilden igen. Detta gör slutet ännu bättre! Jag tycker att Claire och Adam verkar passa väldigt bra ihop! Men om de verkligen blir ett par igen får man visserligen inte veta (det har författaren lämnat till läsaren att avgöra). Men de blir i alla fall vänner och bestämmer sig för att börja träffas igen. Så det verkar ju lovande!

Jag tycker att den här boken var väldigt bra och jag rekommenderar den verkligen! Den fick mig att tänka efter och inse hur lätt man påverkas av andra människor!

Vattenmelonen, Marian Keyes

När Claire ligger på BB, efter att ha fött sitt första barn, meddelar hennes man att han tänker lämna henne och istället flytta ihop med grannfrun. Förkrossad bestämmer sig Claire att lämna London och åka hem till familjen på Irland, i Dublin. Där kommer hon in i en depression. Hon börjar dricka stora mängder alkohol och gör livet svårt för sin familj.

Men en dag kommer hon till insikt med att hon måste rycka upp sig och ta tag i sitt liv. Om inte för sin egen skull så för sin nyföda dotter.

När Claire träffar Adam får hon nytt hopp om att livet kanske kan bli bra igen. Hon blir kär och känner sig speciell i hans närvaro. Enda problemet är att Adam verkar vara hennes lillasysters pojkvän... Men i kärlek är allt tillåtet och Claire inleder en relation med Adam. Hon känner sig lycklig igen.

Men när hennes man plötslig kommer till Dublin och vill ha henne tillbaka så tvingas hon att göra ett svårt beslut. Ska hon lämna Adam eller ska hon skilja från sin man? Eftersom att självförtroendet inte är på topp så börjar hon tvivla på sig själv igen. Hon måste och så tänka på vad som är bäst för sin dotter. Men vet hon verkligen hela sanningen?

I den här boken finns det många konflikter. Den största externa konflikten är mellan Claire och hennes man, speciellt i slutet av boken då de börjar storgräla.

Ett exempel på en intern konflikt är när Claire måste bestämma sig om hon ska försöka flytta ihop med sin man igen eller om hon ska skilja sig och istället vara med Adam.

Vattenmelonen, Marian Keyes

När jag läser en bok så vill jag få en klar bild framför mig, så att det nästan blir som en film inne i huvudet. Men det är viktigt att författaren inte beskriver allt in i mista detalj. Det roliga är ju när man själv får bestämma hur sakerna ska se ut. Detta tycker jag att Marian Keyes är väldigt duktig på. Hon beskriver allt "lagom" mycket och gör så att det flyter ihop med berättelsen.

Marian Keyes är också duktig på att förklara hur de olika personerna känner sig, om de exempelvis är kära, ivriga, osäkra eller lyckliga. Det gör att man får förståelse för varför personen tycker på ett visst sätt eller väljer att göra olika saker, även fast man själv tycker att det är helt fel.

Största delen av boken utspelar sig i Claires föräldrars hus i Dublin. Eller rättare sagt en bit utanför, de måste nämligen ta bilen när de ska in till staden eller hälsa på någon. Eftersom att Claire är van vid storstadslivet i London, med människor överallt, så får man den uppfattningen att hon tycker att Dublin är en rätt lugn stad.

Så här i efterhand är det svårt att avgöra vad som författaren har beskrivit och vad man själv har "kommit på". Det mesta är nog egentligen en blandning. Om man tillexempel tar Claires föräldrars hus, så kan jag inte komma ihåg att författaren har beskrivit det särskilt noggrant. Men ändå har jag en mycket klar bild över hur huset ser hur. Jag tror att det kan bero på att Marian Keyes helt enkelt är duktig på att komma med små beskrivningar här och där så att man inte riktigt lägger märke till det.

Vattenmelonen, Marian Keyes

Claire är väldigt social och hon älskar fester. Men ännu mer älskar hon att shoppa. Hon är smart, rolig och vacker. Hon har vuxit upp i Dublin i en stor och galen familj med många systrar. Men sedan sju år tillbaka bor hon nu i London med sin man, James, och de har ett perfekt förhållande. Det var i alla fall vad Claire trodde... Men när Claire ligger på BB efter att ha fött sitt första barn, så meddelar James att han tänker lämna henne. Förkrossad bestämmer sig Claire för att åka hem till familjen i Dublin.

Claire utvecklas väldigt mycket under bokens gång. Hon får större självförtroende och lär sig att "tänka själv". Hon vågar ta mer ansvar och blir helt enkelt lite mer vuxen.

Adam är en kille som Claire blir kär i. Han är några år yngre än Claire men väldigt manlig och uppför sig mycket vuxet. Med sitt extremt vackra utseende får han många tjejer att vända sig om. Men detta är något som Adam inte verkar förstå.

Adam är lång, har blåa ögon och muskulös kropp. Men han är även mycket trevlig och intelligent. Han verkar helt enkelt perfekt! Men även Adam har ett förflutet som han helst vill hålla hemligt.

Jag läser boken Vattenmelonen av Marian Keyes. Jag har läst en av Marian Keyes böcker innan och tyckte att den var bra, därför bestämde jag mig för att läsa en till bok av henne. Jag valde just Vattenmelonen eftersom att jag hade hört att den skulle vara riktigt bra. Titeln gjorde mig också lite nyfiken. Liksom varför väljer man att döpa en bok till något så konstigt som "Vattenmelonen"? Men efter att ha läste en bit av boken fick jag förklaringen.

Jag kom in i boken direkt. Redan efter prologen var jag helt fast och ville inte sluta läsa. De första meningarna lyder: Femtonde februari är ett mycket speciellt datum för mig. Det var då jag födde mitt första barn. Samma datum lämnade min make mig. Jag tycker att det är en bra början. Den gör så att man på en gång kommer in i handlingen och fattar vad boken kommer att handla om.

Boken är skriven i nutid, i "jagform". Det känns nästan som att huvudpersonen, Claire, sitter bredvid mig och berättar sin historia.