I den bok jag precis avslutat, Fever Pitch, är det helt klart svårt att hitta en tydlig vändpunkt. Det beror nog på att den här boken inte är någon klassisk berättelse, utan snarare en analys av fotbollsfanatismen. Dock kan jag hitta två lite avgörande ställen i boken. Det första stället är vad författaren själv kallar bokens mittpunkt. Det kapitlet handlar om att Hornby går till en psykolog för att övertyga sig själv om att hans eget öde inte hänger ihop med hur det går för Arsenal. Här skulle jag dock inte säga att det sker någon tydlig vändning eftersom att Hornby mig veterligen inte kommer fram till någon slutsats vad det gäller fotbollen/sitt eget liv.

   Vändpunkten skulle jag säga kommer på sida 253, som inleds av följande citat: "Nu är det mig själv jag skriver om. Pojken som våndades genom första delen av boken är borta". Med det här menar Hornby att han nu skriver om hur han har det i dagsläget (då han skriver boken), dvs. han berättar hur den ungdomliga arsenalfanatismen som han berättat om innan, lever kvar i honom idag. Även om man inte kan kalla de följande sidorna för någon slags upplösning, så tycker jag ändå att det är där han skriver vad han slutligen kommit fram till och om hans "arsenalliv" varit meningsfult.

    Jag tycker att slutsummeringen av boken är bra därför att Hornby kommer fram till ganska många goda synpunkter, samtidigt som jag ändå tycker att han lämnar vissa frågor öppna, fria för tolkning, egna tankar och åsikter. I hela boken kombinerar Hornby sin egen livshistoria med tankar och funderingar och han gör det på ett bra sätt. Boken avslutas i samma stil och av slutet tycker jag inte det finns mer att önska, även om boken i sin helhet känns lite långtråkig ibland.