Miljöbeskrivningen i den här boken tycker jag är fantastisk. Jag älskar hur småstäderna beskrivs, och hur de små husen och gatorna målas upp i huvudet. En specifik händelse i boken är när Mariams mamma tar livet av sig. Hela omgivningen beskrivs på ett sätt som får en att se det framför sig som om det vore en film. Den blanka sjön och det stora pilträdet som svajar lite i vinden tillsammans med Nanas livlösa kropp. På något sätt tycker jag det beskrivs mer som vackert än tragiskt.

 Miljön, så som städer, bilar, hus, beskrivs mer än karaktärerna enligt mig. Eller så beskrivs sånt bättre, det är hur som helst de beskrivningarna som fastnat i mitt huvud. Jag tror det spelar stor roll att författaren själv är ifrån Afghanistan. Man lever sig in i boken och kan nästan känna den varma luften mot huden och lukten av mat. Smak beskrivs också, när det gäller maten. Det beskrivs när Mariam för första gången lagar mat till Rashid. Han säger att det är det godaste han ätit, men bara några veckor senare kan han få stora raseriutbrott för att riset var lite för salt.