Han möter nu en vän som han hjälpte att fly tidigare. Vännen har en vision om att leva i avloppstunnlar och andra underjordiska gångar och där arbeta för att slå utomjordingarna. Tillsammans försöker de gräva sig neråt till närmaste tunnel. Att se stora delar av England ödelagt och det ligger lik överallt tär otroligt mycket på berättarens psyke. Till slut är han så nergången och deprimerad att han tänker offra sig själv till utomjordingarna igenom att springa rakt på dem. 

Det är här den riktiga vändpunkten kommer, alla utomjordingar är döda. Kvar är endast deras kroppar tillsammans med alla maskiner. Det som hade dödat dem var inte människans alla kraftfulla vapen eller vår kamp emot dem. Det var istället naturen som hade förintat dessa stora metallmonster med det som de inte var beredda på, bakterier. 

Efter detta går allt mycket snabbt. Berättaren prisar gud och får sedan en plötslig blackout. Tre dagar bara försvann ur hans minne. Han fick senare för sig berättat att han hade stått på en gata och sjungigt en sång om ”den siste som blev kvar, hurra.”. 

Han återvänder sedan hem, där han gömde sig i början av berättelsen. Han påminns om sin fru. Precis när han ska brista ut i gråt kommer hon in, hans fru. Ett lyckligt slut på en bra bok. 

Jag tycker inte att upplösningen var så intressant. Jag gillade mer den första delen av boken där intrigerna byggs upp. Han lämnar även många utav frågorna olösta. Detta berättar han även lite om i epilogen. Början var bättre än slutet, helt klart.