Jag är fortfarande inte helt på det klara med vad den här boken går ut på, men jag tror att det handlar mycket om hennes resa till att bli självständig. Att på något vis hitta sig själv. Första delen av boken känns mer misströstande än den andra, ungefär lika mycket som den andra delen känns gladare än den första, men någon vändpunkt såsom, KABOOM, nu hände det,  finns inte. Det kommer stegvis.

Fast när man läser det sista ordet i boken, skrivet nästan på dagen tre år sen de första. Är det med både sorg och glädje. Ordet är: (går)  
Okej? Ordet går, inom parantes. Vad ska det betyda? Var det inget mer? Går, som i att smita, lämna? Hur bra är det på en skala? Men jag tycker faktiskt att det är ett bra och värdigt slut. Går, som i att det finns inget mer att tillägga nu. Helt okej och jag kan acceptera det. Så nu sitter jag här med en tummad bok och med både sorg och glädje. Sorg över att den är slut, men samtidigt glädjs jag åt det med.

Sammanfattningsvis, en bra, om än förvirrande bok.


"Konfrontera sockerberoendet, då:

Klyv och grovriv äpplet.
Klipp äpplet i bitar.
Koka äpplet i saltlag.
Klyfta och strimla äpplet.
Kärna ur äpplet.

Upprepa med solen, Alice, rosen, dockorna och katterna."

s. 589

Det här är en j*vligt svår bok i den meningen att man måste vara vid 100% medvetande under tiden som man läser. Annars så har du väldigt troligt lyckats missa någoting i handllingen. Eftersom boken består av tre års dagbok så skulle jag vilja påstå att hela boken är en handling, nämligen Martina Lowdens liv under dessa tre år.  Och det är svårt att hitta några konkreta exempel på konflikter i det som hon skrivit.

I början finns som tidigare kanske nämnt en förteckning av de viktigaste personerna i boken, av dessa är fyra stycken dockor; Brigitte, Doniphan, Dorothy och Synthia. Deras roll (såsom jag tolkat den) är att vara fiktiva personligheter att bolla och dryfta med.

Några externa konflikter finns det inte direkt, eftersom allt handlar om och utifrån Lowdens perspektiv.  Men den interna konflikten, eller balansen om man så vill mellan den värld som hon lever i och den verkligheten utanför går lite upp och ner. Ibland lutar den mer åt det svårtolkade, metaforiska hållet för att nästa dag vara helt klarsynt och verklighetsbaserat.


"Mina ståndpunkter är två: den under utropstecknet och den andra under frågetecknet. Där sitter jag ofta och dinglar med benen. I handen har jag en solkikare, på fötterna gula pumps, i anda handen en ordlista, och en komplett sådan. Så lever jag i alla mina dagar. "

s. 344