Vattenmelonen, Marian Keyes

När jag läser en bok så vill jag få en klar bild framför mig, så att det nästan blir som en film inne i huvudet. Men det är viktigt att författaren inte beskriver allt in i mista detalj. Det roliga är ju när man själv får bestämma hur sakerna ska se ut. Detta tycker jag att Marian Keyes är väldigt duktig på. Hon beskriver allt "lagom" mycket och gör så att det flyter ihop med berättelsen.

Marian Keyes är också duktig på att förklara hur de olika personerna känner sig, om de exempelvis är kära, ivriga, osäkra eller lyckliga. Det gör att man får förståelse för varför personen tycker på ett visst sätt eller väljer att göra olika saker, även fast man själv tycker att det är helt fel.

Största delen av boken utspelar sig i Claires föräldrars hus i Dublin. Eller rättare sagt en bit utanför, de måste nämligen ta bilen när de ska in till staden eller hälsa på någon. Eftersom att Claire är van vid storstadslivet i London, med människor överallt, så får man den uppfattningen att hon tycker att Dublin är en rätt lugn stad.

Så här i efterhand är det svårt att avgöra vad som författaren har beskrivit och vad man själv har "kommit på". Det mesta är nog egentligen en blandning. Om man tillexempel tar Claires föräldrars hus, så kan jag inte komma ihåg att författaren har beskrivit det särskilt noggrant. Men ändå har jag en mycket klar bild över hur huset ser hur. Jag tror att det kan bero på att Marian Keyes helt enkelt är duktig på att komma med små beskrivningar här och där så att man inte riktigt lägger märke till det.