Män som hatar kvinnor, skriven av Stieg Larsson.

Jag anser att miljöbeskrivningarna utgör en stor del av handlingen, de ger boken extra liv och förstärker känslan av att man själv "lever med i spänningen". Stieg Larsson lyckas mycket bra med detta då han med ord och karta utförligt beskriver den lilla ö som Mikael Blomkvist är bosatt på under sitt arbete med Henrik Vanger. I mitt huvud finns tydliga bilder av hur jag personligen uppfattar både ön och bokens olika individer, vilket innebär att Larsson har utfört sitt jobb med bravur. Han snålar inte med adjektiven, men vid vissa tillfällen reagerade jag på att han inte är lika glad i att beskriva känslor. Romanen skildrar ett flertal relationer och förhållanden, men det är ytterst sällan Larsson använder ordet kärlek. Andra känslor som inte förekommer allt för ofta är skräck och sorg. Författaren är otroligt skicklig på att framställa hemska, gastkramande situationer, men man får oftast inte veta vad karaktärerna känner innerst inne. Inte ens när en av personerna står inför döden, eller när någon förlorar en nära anhörig. Nog för att han sätter ord på deras tankar, men inte i samma mån som han, till exempel, beskriver det idylliska skogslandskapet.

Den här berättelsen har berört mig djupt och det är förmodligen en av de mest seriösa och genomtänkta böckerna jag har läst. Det värsta är att bokens handling utspelar sig i verkliga livet, dagligen, världen över. Jag vill inte påstå att miljöbeskrivningarna är det man lägger störst fokus på när man läser, det finns så mycket annat att fundera över, men jag kan nog med säkerhet konstatera att de har hjälpt boken bli så uppskattad om omskriven som den är idag. De knyter samman meningarna och förvandlar den från en kall faktabok till en fantastisk, dock förskräckligt skrämmande, historia.